Rasmus Stenmark Persson – AT-läkare

Rasmus Stenmark Persson är AT-läkare och kombinerar forskning och klinisk verksamhet.

Foto: Malin Grönborg

Drabbad av biologi

Jag har alltid varit tekniskt intresserad och i gymnasiet valde jag en ingenjörsinriktning. Planen var att fortsätta på universitetet och bli medicinteknisk ingenjör.

Men sen läste jag en biologikurs om människokroppen, vilket var otroligt intressant. Biologi blev direkt mitt favoritämne och det var den första skolboken jag hade svårt att lägga ifrån mig. Intresset fick mig att byta spår och söka in på läkarutbildningen. Det är ett beslut som jag inte har ångrat en enda sekund.

Redan efter andra terminen på läkarlinjen började jag sommarforska om hjärnan på fysiologen. Nu är min ambition att fortsätta att kombinera forskning med kliniskt arbete. Idag forskar jag om Deep brain stimulation. Det innebär att man försöker lindra symtom hos till exempel patienter med Parkinsons sjukdom genom att blockera störningar med hjälp av en nervstimulator via en inopererad elektrod i hjärnan. Samtidigt som vi hjälper svårt drabbade patienter lär vi oss mer om hur hjärnan påverkas av olika sjukdomar.  

 

En lyssnande detektiv

En dag kommer en äldre man in till akuten med sin fru. Gunnar berättar för mig att han hittat sin fru Yvonne på toaletten där hon stod blixtstilla och bara stirrade rakt in i väggen. När jag undersöker henne börjar jag fundera på om hon fått en stroke ­– men det stämmer inte riktigt. Hennes känsel, muskelstyrka och motorik är inte påverkad och hon kan sitt personnummer och vet precis var hon är. Allt verkade fungera normalt förutom att hon beter sig lite underligt. Yvonne verkar frånvarande och fnissar plötsligt till oförklarligt. Gunnar kan inte riktigt förklara hur, men tycker att hon inte är sig själv, och menar att hon aldrig varit så här tidigare. Jag märker att han är väldigt orolig.

Under samtalet kommer det fram att hon tidigare haft ett epilepsianfall och även om det här inte ser ut som något klassiskt krampanfall får hon göra en akut EEG på väg till den neurologiska avdelningen. Undersökningen visar på epileptisk aktivitet och efter behandling med kramplösande läkemedel upphör symtomen. När jag besöker Yvonne på avdelningen är hon helt klar och berättar att hon har vaga minnen från vad som hänt under dagen. Hon är glad att vara sig själv igen och slippa overklighetskänslan hon kände på akuten.

Det är tillfällen som detta som sporrar mig. När jag känner att det är något som inte stämmer och jag behöver tänka kreativt. Som läkare kan jag inte alltid förklara varför någon blir sjuk eller vad som orsakar symtom. Men när en patient eller anhörig är orolig känns det viktigt att fundera ett varv extra. Då gäller det att lyssna och verkligen försöka förstå hur patienten har det. Emellanåt lyckas jag  hitta något ovanligt och kan behandla det, men ofta får jag lämna ett lugnande besked att vi uteslutit det farliga. I slutändan är det viktigt att komma ihåg det välanvända uttrycket sällan bota, ofta lindra, alltid trösta.