Överaktiv blåsa

Överaktiv blåsa är ett symtomkomplex (syndrom) karakteriserat av urinträngningar, med eller utan trängningsinkontinens. Vanligen ingår även ökad miktionsfrekvens och nokturi i bilden. Först när ingen uppenbar orsak till symtomen kan påvisas används beteckningen överaktiv blåsa. Diagnostiken syftar därför i första hand till att, med rimlig sannolikhet, utesluta annan bakomliggande sjukdom. Neurologiska sjukdomar, liksom andra orsaker till ”irritativa” urinvägssymtom (t.ex. malignitet, UVI, sten i urinvägarna) bör hållas i åtanke. Symtomen vid överaktiv blåsa utvecklas i allmänhet över en längre tid, hastig symtomdebut är därför ett skäl till vaksamhet.

Observera att dryckes- och miktionsdagbok ger viktig diagnostisk information samt möjliggör objektiv utvärdering av insatt behandling. Många gånger kan blåsträning och rådgivning kring vätskeintaget vara terapeutiskt värdefullt.

Hos postmenopausala kvinnor är det ofta aktu­ellt med lokal östrogenbehandling som initial åtgärd. Se Vårdpraxis på LINDA, gynekologi respektive uro­logi.

Effekten av far­makologisk be­handling är ofta blygsam, många gånger till priset av besvärande biverkningar. Utvärdera alltid resultatet av insatt läkemedel! Man kan behöva dostitrera, alternativt pröva annat preparat. Uteblir effekten ska behandlingen avslutas.

Det finns ett flertal antikolinerga medel med indikationen överaktiv blåsa. På gruppnivå ter sig effekt och biverkningar i stort sett likvärdiga, men för den enskilda individen kan det vara motiverat att vid terapisvikt pröva ett alternativt preparat. Depåberedningar anses fördelaktiga jämfört med mer kortverkande beredningsformer. Allvarliga biverkningar är sällsynta, men antikolinerga effekter såsom muntorrhet, förstoppning, gastrointestinala besvär samt synrubbning är vanligt. Urinretention kan förekomma i mindre vanliga fall. Viss risk för kognitiv påverkan hos äldre anses föreligga, iaktta försiktighet vid anamnes på cerebral sjukdom eller vid samtidig användning av andra läkemedel med antikolinerg effekt. Vid nyinsättning utvärderas effekten efter 1-3 månader, behandlingen ska därefter följas upp regelbundet och utsättningsförsök bör övervägas, förslagsvis årligen.

β-3-adrenoceptorstimulering representerar en ny verkningsmekanism för behandling av överaktiv blåsa. I dagsläget finns ett preparat på marknaden, mirabegron (Betmiga). En delvis annorlunda biverkningsprofil föreligger, där förekomsten av muntorrhet är på placebonivå. Hypertoni är en känd risk och blodtryckskontroll rekommenderas därför före och efter insatt behandling. Okontrollerad hypertoni utgör kontraindikation.

Effekten av mirabegron ter sig inte uppenbart bättre jämfört med antikolinergika.

Rekommenderat preparat

tolterodin

depotkapsel

t.ex. Tolterodin*

Av kostnadsskäl rekommenderas i första hand generiskt tolterodin. Darifenacin (Emselex), fesoterodin (Toviaz), solifenacin (Vesicare) subventioneras endast till patienter som inte nått behandlingsmålet med generiskt tolterodin. All nyinsättning ska därför ske med tolterodin och vid pågående behandling skall patienter som inte tidigare provat tolterodin ställas över på detta preparat. Vid otillfredsställande effekt av tolterodin är det även fortsättningsvis motiverat att som andrahandspreparat pröva Vesicare, Toviaz eller Emselex.

Betmiga (mirabegron) är subventionerat för patienter som provat men pga biverkningar inte tolererat antikolinerga läkemedel.

* utbytbart