Hur länge skall man behandla?

Vid peroral behandling telefonkontakt efter 2-3 månader för kontroll av följsamhet. Klinisk kontroll vartannat år. Om nytillkomna frakturer och/eller uttalad längdminskning under behandlingen värderas följsamhet, tas ställning till DXA och eventuellt terapibyte. Vid behov kontakt med eller remiss till osteoporosspecialist. Vid välfungerande terapi är det inte nödvändigt med uppföljande DXA för behandlingskontroll.

Hos patienter med bisfosfonater omprövas behandlingsindikationen efter cirka 5 år (perorala) resp. 3 år (iv) på grund av risk för atypiska frakturer.

  • Är patienten frakturfri, inte har minskat signifikant i längd och utan nytillkomna riskfaktorer för osteoporos/fraktur görs klinisk värdering och eventuellt DXA för ställningstagande till behandlingsuppehåll/avslut. Klinisk kontroll och ställningstagande till ny DXA 2-3 år efter avslutad behandling. Patienten kan fortsatt vara utan behandling om bentätheten är stabil (T-score > -2,5).
  • Om hög frakturrisk kvarstår, exempelvis höftfraktur, kotkompression eller mutipla frakturer före behandlingsstart, ny fraktur under pågående behandling, fortsatt peroral kortisonbehandling, låg benmassa (T-score ≤ -2,5) trots behandling eller hög ålder (>70-75 år) bör man överväga fortsatt läkemedelsbehandling eller terapibyte. Maximal rekommenderad behandlingstid för alendronat är 10 år, för zoledronsyra 6 år.

Efter avslutad bisfosfonatbehandling ges fortsatt kalcium och vitamin D i 1-2 år. Följ kliniken vartannat år samt ev. DXA. Nytillkomna frakturer och/eller längdminskning utgör indikation för återinsättande av benspecifik behandling.

Risker för ovanliga biverkningar så som osteonekros i käken eller bisfosfonatrelaterade frakturer är liten och närmast försumbar för flertalet patienter som behandlas med bisfosfonater enligt rekommendation. Undantag är riskpatienter med komorbiditet så som malignitet, dåligt reglerad diabetes eller höga doser peroralt kortison under lång tid. Om tandvården rekommenderar utsättning av bisfosfonater bör risken för fraktur beaktas, överväg annan benspecifik behandling.

För denosumab är behandlingstiden tillsvidare, till normal bentäthet eller tills insättande av bisfosfonat. Säkerhetsdata finns för 10 års behandling och ingen risk för långtidsbiverkningar så som vid bisfosfonatbehandling. Benomsättningen ökar snabbt igen efter avslutad behandling och därmed förloras den frakturförebyggande effekten, ge fortsatt denusomab eller byt till bisfosfonat. Risken för osteonekros i käken bedöms vara lika för denusomab som bisfosfonater.

Forsteo ges i 18 månader, därefter byte till annan benspecifik behandling.