DBS-elektrod i hjärnan tog bort tvångstankarna

Det tog en minut att helt förändra Konrads liv. När DBS-sköterskan Anna Fredricks slog på strömmen till elektroden i hjärnan hände först ingenting. Sen kom allt på en gång.

Det finns en ”gladkanal” på elektroden i Konrads hjärna. Han kallar den ”amerikanen” för att den är så positiv, så ”great”. Så finns det en kanal för ångest också, fast den är förstås avslagen. För sedan Konrad genomgick sin DBS-operation på Norrlands universitetssjukhus i Umeå kan han aktivt påverka sin hjärna – och inte tvärtom. Tvångstankarna binder honom inte längre till sjukhussängen. 

DBS, Deep Brain Stimulation, är ett sätt att blockera störande nervsignaler i hjärnan. Genom att operera in en eller flera elektroder centralt i hjärnan och koppla dem till en pacemaker kan man styra bort det som stör. Idag används DBS vid Norrlands universitetssjukhus främst vid Parkinsons sjukdom men testas också för andra diagnoser. Och det är där Konrads historia får ett nytt kapitel. 

Tvångssyndromet gjorde honom rädd att tänka ”fel”

I två år låg Konrad i en sjukhussäng på psyket med en ikon, en Jesusbild, i händerna. Tvångssyndromet styrde hans liv. Rädslan att tänka negativt om Gud låg som en ständig retning i hjärnan. Den högpresterande fallskärmsjägaren, reservofficeren med ryska som specialitet, hade efter en livskris 2005 funnit stöd i tron, funnit frälsning – men spårat ur. 

– Det var en bagatell som utlöste det hela men som ledde till att jag blev övertygad om att jag aldrig skulle få syndernas förlåtelse, berättar han. 

Efter att ha upplevt frälsningen starkt och positivt drabbades han av en förödande ångest. Rädslan att inte tänka rätt tog över hjärnan. Sommaren 2006 slog tvångstankarna till. För Konrad som också tidigare haft ett strängt samvete och en stor gudsfruktan blev de tio budorden heligare än någonsin. Allt vägdes mot buden och ledde till ångestattacker och djup depression. 

Två år på sjukhus utan bättring

Att han förstod att han var sjuk påverkade inte tankarna. Diagnosen tvångssyndrom ledde till samtalsterapi och ångestdämpande och antidepressiv medicin. Inget hjälpte. 2008 lades Konrad in på Skellefteå lasarett och blev kvar – sängliggande. I två år gick större delen av hans vakna tid åt till att kontrollera tankarna. 

– Hela tiden hade jag en retning i huvudet som sade åt mig att ”tänk nånting”. När jag höll i ikonerna gick det lättare att låta bli. 

I maj 2011 fick han frågan om han kunde tänka sig att prova DBS. Metoden – som dittills mest använts vid behandling av Parkinsons sjukdom – hade då börjat studeras vid Norrlands universitetssjukhus vid sjukdomar där ingen annan behandling fungerat. 

Konrad svarade ja utan större hopp om framgång. Han träffade Patric Blomstedt som skulle operera honom och i oktober gjordes ingreppet. När DBS-sköterskan Anna Fredricks en månad senare skulle slå på elektroderna förklarade hon att effekten kunde dröja upp till ett år. 

Känslorna styrdes med elströmmen

– Först hände ingenting. Sen ökade hon strömmen och för varje steg blev jag gladare. Plötsligt kom allt på en gång, en fantastisk känsla – en kick! Sen stängde hon av och känslan försvann. 

När Anna Fredricks slog på strömmen till en annan kanal blev reaktionen en annan. Konrad fick stark ångest, förstärkt med varje ytterligare påslag av ström. Anna slog av strömmen och fortsatte pröva, kanal för kanal. När Konrad lämnade behandlingsrummet var fyra av åtta kanaler inkopplade och han själv både ”speedad” och glad. 

– Tanken var att successivt höja stimuleringen men det behövdes inte. Jag var så speedad att jag behövde sömnmedel för att sova. Två veckor senare kunde jag åka hem på permission och efter en månad sov jag normalt och var heller inte manisk. 

Efter att i flera år haft sin lägenhet i Uppsala uthyrd kunde Konrad återta sitt hem och klara sig själv. En del tvång fanns kvar, men ångesten var mycket lindrigare och depressionen likaså. Det ”vanliga” livet med tvätt, dusch och rakning kom av sig självt och samtidigt började han plugga igen – teologi på distans. Han kände sig bättre och bättre. Ett halvår efter att strömmen slagits på skrev han till sin gamla arbetsgivare, Försvarsmakten, och sökte jobb. 

Tvingades ta bort pacemakern

Då kom bakslaget. Konrad drabbades av en infektion i huden ovanför pacemakern. Efter ett tag syntes batteriet och när han på midsommarafton beskrev det i ett sms till DBS-sköterskan dröjde det inte många minuter förrän samtalet kom från Umeå. Följderna kom slag i slag. 

– Jag åkte upp på en gång, Patric opererade bort batteriet och kapade sladden. Tvångssymptomen kom tillbaka direkt och jag fick läggas in igen. 

Symptomen höll i sig tills han i november opererades för andra gången och fick uppleva förvandlingen på nytt. Att ingreppet innebar en viss risk för hjärnblödning spelar ingen roll för Konrad. Idag har hans tvångstankar mer än halverats! 

– Risken är värd att ta när man som jag levt i psykisk terror. Tvångstankarna är det jobbigaste jag varit med om, värre än utbildningen till fallskärmsjägare. Hade jag känt till DBS hade jag bett att få göra ingreppet långt tidigare. 

Idag är hans förhoppningar om ett nytt liv stora. Han har jobbat upp sin ryska, han pluggar och har ett jobb på gång. Nu längtar han ut. Målet är att jobba halvtid och plugga halvtid. 

– På fem år har det varit omöjligt att söka ett jobb, nu känner jag mig rustad. DBS har förändrat mitt liv, men Gud kommer fortfarande först. Jag skulle gärna byta bort tvångstankarna, men inte mot ett liv utan min tro, säger Konrad. 

Greti Ohlsson

Artikeln publicerades 2013 på www.vll.se

Tillbaka till nyhetslistan