NYHETER 2018-05-23

Birgitta var 44 år och levde ett aktivt och socialt liv när en stroke förändrade allt. "Jag trodde att det bara var äldre som drabbades. Inte personer som jag som var mitt i livet."

För 15 år sedan fick Birgitta Lundström en stroke när hon skulle sätta sig upp i sängen.
– Det smällde till och jag kastades bakåt.

I dag vet hon att det var en stor blodpropp som täppte till ett viktigt blodkärl i hjärnan. Men när det hände visste hon inte varför allt plötsligt kändes så konstigt.
Hon som tidigare varit frisk och välmående kunde inte längre gå, hålla balansen eller röra kroppen som vanligt.
– Jag förstod att det var allvarligt även om jag inte visste vad som hänt.

Ambulans till sjukhus 
Birgitta fick åka ambulans till sjukhus men blev hemskickad samma kväll med beskedet att symtomen troligtvis berodde på migrän.
– De tyckte kanske att jag var för ung för att få en stroke.

Eftersom Birgitta inte kunde gå fick hennes man Lars lyfta in henne i huset och lägga henne på soffan.
– Jag minns att jag låg där och skulle dricka vatten. Men jag missade hela ansiktet och hällde ut allt i soffan.

Senare samma kväll åkte Birgitta tillbaka till sjukhuset, åter igen med ambulans. Den här gången fick hon stanna kvar för fortsatt utredning.
I väntan på att få en diagnos försökte Birgitta lösa korsord från sjukhussängen.
– Det gick inte så bra. Jag lyckades inte pricka av rutorna med pennan.

Tiden på sjukhus var jobbig. Birgitta som var van att leva ett självständigt liv behövde nu hjälp med det mesta.
– Jag kunde inte skriva och jag kunde inte prata som förut. Jag hittade inte orden. Det var jobbigt.

Satte upp egna mål
Fyra dagar efter att Birgitta plötsligt blev sjuk kom en läkare in på hennes rum för att ge en diagnos. Han berättade att de hittat en tre centimeter stor blodpropp i Birgittas hjärna. Hennes symtom berodde på en stroke.
– Jag förstod ingenting. En stroke? Vad är det?

Efter tiden på sjukhus kom Birgitta hem med andra förutsättningar. Hon blev sjukskriven från sitt arbete och behövde hjälpmedel för att ta sig fram.
– Det är så oerhört omvälvande att få en stroke. Jag behövde hjälp med nästan allt.

Den första tiden gjorde en arbetsterapeut och en kurator återkommande hembesök. Med hjälp av dem och en oerhört stöttande familj började Birgitta kämpa sig tillbaka.
– Jag har alltid tyckt om att träna och tävla så jag satte upp några mål. De första mål som jag kommer ihåg var att jag ville kunna gå ut med hunden åtminstone en gång och att ha bakat en sockerkaka när barnen kom hem från skolan. Men det tog lång tid innan jag var där. Första tiden efter en stroke är det så små nyanser av förbättringar att man knappt märker dem själv.

Mår allt bättre 
I dag, 15 år senare, har Birgitta uppnått många mål. Hon behöver inte längre några hjälpmedel för att gå och mår allt bättre. Hon har också fått tillbaka mycket av sin självständighet och löser korsord, promenerar med hunden och stickar igen. Men livet är annorlunda nu jämfört med tiden innan hon fick en stroke.
– Tidigare var jag med på allt. Jag hade många intressen och levde livet fullt ut.

I dag måste Birgitta begränsa aktiviteterna för att må bra. Hon är också känslig för stress och ljud och måste vila en stund på eftermiddagarna.
– Ibland prioriterar jag att göra saker som jag får betala för efteråt med flera dagars vila.

När Birgitta prioriterar aktiviteter hamnar en viss person alltid högt upp på listan – hennes första och enda barnbarn Aline.
– Barnbarn är verkligen livets efterrätt.
Hon betyder mycket för mig!

Faktaruta: 
Var sjuttonde minut får någon i Sverige en stroke. På 1177 Vårdguidens webbplats kan du lära dig symtomen på stroke. Det kan rädda liv!